Rädsla
Jag börja tänka tillbaka och inse att det kanske aldrig kommer bli som förr. Jag känner att det rinner en tår ner för min kind och den landar på mitt knä.
Kollar upp mot den regniga himlen och försöka tänka på nåt annat. Men jag kommer bara tillbaka till tystnaden.
Det kommer mer tårar och jag kan förstå att det finns ingen återvändo. Jag kommer alltid vara osynlig vad jag än gör. Jag kommer alltid känna mig rädd, inte veta vart du finns.
Känslan har förändrats och jag vill bara få känna mig säker och veta att allt kommer bli bra.
Men du går någon annan väg du vill inte följa med. Har försökt sträcka fram anden men ändå så släpper du den på vägen.
Är det såhär det ska kännas? Ja kanske det.
