doihavetostandandfight

Svårt att förklara hur jag känner. Men känns som att jag kvävs långsamt att jag inte har någon förklaring till varför jag mår skit! Att jag säger få fram något att säga men som att mina läppar är förseglade. 

Ångesten stiger men samtidigt håller den en stadig nivå som min kropp klarar av, bomben har inte släppts det är som att kroppen vet precis hur den ska hålla allt inne. Hur den ska bygga upp muren starkare och starkare för varje dag, så ingen kommer igenom. Hjärtat dunkar snabbare och snabbare, kroppen skriker men det är bara på insidan. För på utsidan ser jag ut som vilken glad människa som helst. 

Jag har glömt bort hur det är att gråta eller visa ångest känslor. Jag har ingen aning om hur man gör, hur det känns att gråta. Eller känna sig ledsen som man ska. Jag blir bara tyst och stänger ute allt gömmer sig i sig själv. 

Det är där jag är som mest trygg i mitt eget skal och stöta bort allt och alla. 

Om jag bara kunde hade jag visat hur jag känner hur insidan mår, tro mig men jag kan bara inte. Det är som att muren är oslagbar ingenting kommer igenom den. Hela mitt liv har jag slagits mot motgångar psykiskt/fysiskt misshandel och det är här jag är idag instängd i mig själv för att inte visa mig svag. 

Det är så det blir tillslut när man blivit så sårad skadad att man klarar inte av allt och då för att skydda sig själv bygger man upp en mur för att personer aldrig ska komma in på djupet igen.

Hänt för många gånger att folk kommit för nära när jag vågar öppna upp mig. Men sen slagit ner mig hårdare än någonsin till marken igen. 

Det är så som hänt och det är så jag inte tänker låta mig bli behandlad igen. 

Over and out.