Ta och Ge är de väl??
Du tror att det är lätt Tina? Tror du det är lätt att leva med allt jag varit med om? Jag skuller verkligen inte på det men det känns som att du bara ger upp. Man gör misstag alla gör det, men var din kärlek till mig så liten att du inte kan bortse från att jag varje dag kämpar med mig själv. Hur jag left mitt liv och hur jag blivit lämnad flera gånger. Jag var ensam som spädbarn ingen brydde sig om mig, dom lät mig nästan dö där på det kalla stengolvet i Colombia.
Det kommer alltid finnas med mig tills jag dör. Det kommer alltid finns där och hemsöka mig, då dom första åren är så troligt viktigt för en spädbarn för att få känna sig älskad. Men du gjorde precis samma sak du la kappan för vinden och stämplade mig med en gång, gick din väg. Du försökte inte ge mig en förklaring du bara drog din väg, och såg mig som svinet i det hela.
Jag förstår att du blev krossad och att jag gjorde illa dig, men jag är också krossad och ledsen. Du verkar inte förstå mig kanske eller du kanske inte vill förstå mig. Du kanske bara kände äntligen har jag chansen att lämna Kimy.
Jag gjorde verkligen allt för dig och mer än så, jag la ner hela min skäl på att du skulle må bra jag hjälpte dig genom dom svåra tiderna jag stog där när du hade de svårt med dina vänner när du inte HADE någon så var jag däääär för dig. Jag bortsåg från dina onda tankar jag kollade på just dig och hur du faktiskt var. Jag brydde inte om dom elka demonenade du hade, utan jag kämpade för dig dag in dag ut för jag visste att du var bättre en så. Jag sa till dig varje dag hur stark du är hur vacker du är, och framför allt puschade jag dig i alla val du gjorde. Jag visade hela världen att jag skulle kriga för dig och finnas där.
Men sen kom min demon, och försökte förstöra och du står inte där vid min sida du gjorde ingenting. Du bara väntade på stunden då du kunde springa din väg. Vad var du när jag behövde dig som MEST? Jag behövde dig, men du började tänka på dig själv mer och mer och inte på din man. Du gömde dig och inte ville stäcka ut handen. Jag var så rädd och den trygga famnen du alltid var hade du stängt, för mig. Jag trodde du skulle finnas där för mig när jag hade de svårt och se bort ifrån mina demoner så som jag gjorde när du hade det som svårast. Men du verkade inte vilja se och du hade bestämt dig att låta mig få lida, och inte hjälpa mig.
Du tog första bästa chans att kunna lämna mig, genom att säga att det var jag, som gjorde allt detta.
MEN TINA när jag behövde dig som mest så gav du aldrig min hand, när jag skrek inombord kunde du inte hålla om mig och säga att allt blir bra. Jag vet att du inte menar de du sa utan du bara tog din väska och gick. Var jag så elak mot dig var de fel av mig att lägga ner hela min skäl för dig och bortseee från allt du råkade göra mot mig? Du har också gjort misstag efter misstag och man kan inte jämföra misstag vilket som är värst.
Jag stog där för dig alltid vilken tid de var på dyngen. Men så fort du blev bättre så behövde du kanske inte mig längre, du kanske inte kände att jag förgyllade dina dagar så som förr. Du kanske bara helt enkelt behövde en knuff upp en varm famn som aldrig svek dig och sen när du kände att du var på rätt spår gav du upp mig. Och då slutade du se mig du slutade bry dig och hoppades på att jag skulle säga nåt ett misstag som orden jag gör slut. Det var din väntan på att kunna lämna mig.
Alla är inte perfekt men aj vad ont det gör. Jag kanske var blind och trodde att du skulle finnas där för mig i alla lägen vad som ön händer och förstå vrf jag ibland säger saker jag inte menar. Men det blev raka mottsatsen istället och du tog din chans att gå.
Jag behövde bara dig dina ord att du sa "vet att du inte menar det" du har de svårt men jag finns för dig. En trygg famn det var de ända jag behövde. Men det blev aldrig så, min trygga famn fanns inte längre.