Tro på livet.

Jag är så arg besviken på mig själv att jag tillät till dig att komma så nära igen. Vet inte riktigt vad jag tänkte på där men samtidigt är det väl så jag fungerar. Jag vet inte hur jag ska hantera allt. Tankarna snurrar och jag vet inte om det är värt att kämpa. Ibland undrar jag varför jag gör missa val i livet och varför jag håller kvar så länge i vissa personer.
Kanske tror jag att det kan bli än förändring kanske tror jag att det kommer bli bättre. Men jag har smått ångest vad händer här näst? Kommer jag bli anvisad sårad igen, eller kommer det något annat värre? Jag är rädd för vad som ska sägas eller hur du reagerar emot mig.

Jag blir så less varför kan jag bara inte lära mig att sluta tro så mycket på människor det blir ju samma visa ändå tydligen. Jag önskar bara att folk kunde se att jag också kan förändras att jag gör allt i min makt för att bli en bättre människa. Men ibland känns det som att igen tror mig. Jag är inte stolt över alla beslut jag tar här i livet men samtidigt så kan jag inte förneka dom heller. 
Ständig oroa i kroppen och ibland känns det som att jag är ett spöka för dig och att du faktikgt inte bry dig. 

Önska bara att jag slapp vara en orolig skäl och bara fick lugn inom mig. När den tiden kommer ja du, aldrig känns det som. 
Jävla skit säger jag bara.