Ett minne med vinden.

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Allt står och snurrar och jag är rätt vilsen nu. Har insett nu och släpper bit för bit om dig. Det har börjat bli tomt i din kartong som jag har samlat genom åren. Jag börjar se botten av den, även om de gör ont fortfarande så börjar du försvinna mer och mer från mitt lv. Nu när jag står här med få delar av dig kvar som jag håller väldigt kärt så inser jag ju mer jag släpper ju längre bort faller du från mitt minne.
Sen jag ser idag känner jag inte längre, jag har hållit fast i minnena så hårt och vissa dagar har dom nästan fått mig nerslagen på golvet. 
Samtidigt som det är läskigt hur du tunnas ut i dom fina minnerna vi skapade så måste jag väl ändå fortsätta på den svåra vägen. 
Aldrig i hela mitt liv trodde jag att något sånt här skulle påverka mitt liv så mycket att jag nästan inte orkat ta mig upp. 
Platserna där vi sågs blir ett blått minne som försvinner med tiden. Bilderna vi delade kollar jag på mer sällan. Orden som alltid ekade i mitt huvud ekar inte lika mycket längre. 
Sms:sen börjar bli mindre i mina anntekningar snart finns det inget kvar..

Livet som jag delade då är som en helt annan historia av mig. Känns som en helt annan livstid. 
Jag har slitit mig fram och tillbaka i detta stora hål, av hat tomhet rädsla saknad. Men på något sätt har du börjat tyna bort bit efter bit. Om jag är rädd? Jag är livrädd men samtidigt vet jag inte vem du är längre. Vi kanske skrev historia tillsammans men det kanske ska låta det vara så. Ett löfte så starkt som sveptes med av vinden snabbare än en stjärna faller, med minnen som kvarstår och ett hjärta som alltid kommer ha en saknad. 

När jag går dit där den lilla landsvägen omringas på båda sidor med träd och åkrar. Där jag kan se så klart mitt liv jag left. Den ända platsen jag kan känna frid och lugn. Som att det spelas om igen som en dans. Tillsamman där vi stod, som ett. Där jag inte behöver gömma mig där jag kan acceptera allt. 
Att inse att förstå vad vi var. 




Kommentera här: