doihavetostandandfight

I want to can to live again
Det har gått 3 år nu, jag kan fortfarande känna den där glädjen och lyckan jag kände då. Det fanns inge problem eller skitsnack. Jag visste vad jag ville och vad jag stävade efter. Ingen ville såra mig och ingen snackade bakom ryggen på mig. Allt var så stilla och lungt. Det var som en dröm allt föll på plats ingen pusselbit saknades. Men nu så känner jag mig som luft som att jag inte har något världe alls bara smärta och förkrossad. Känns som jag har handbojar på mig och blir tvingad fram genom livet.
Jag kan bara minnas svagt hur de var förut hur allt var frid och fröjd. Men ju längre de går ju mer blir drömmarna svarta måln och försvinner med vinden. Jag skriver som ett barn inom mig efter hjälp men ingen vill höra, jag såg dig så klart men du var inte i min lig min klass. Det känns som jag redan vet hur jag left mitt liv hur det slutar. Det är en endlöst parad av blod stvätt och tårar. Alltid samma människor som står och slåt på en det känns nästan som jag padlar men kommer ingen vart. Jag står vid klippans kant men ingen håller mig tillbaks längre. Det känns som ingen bryr sig och förstår vilken jälva boll av kattastrof jag är i. Jag springer och springer och springer bara förbi allt med trårar i ögonen. Ingen stoppar mig i alla fall så jag känner att de nog bara är bäst att springa sin väg och aldrig vända om och skrika ut allt sen ramla ner som en svag liten mus på marken.
Nu står du där hos mig och säger "hoppar du, hoppar jag" men då kollar jag på dig och tänker varför ska jag lyssna?. Vad spelar de för roll om jag hoppar?. Du sträcker ut din hand och säger gör de inte, jag skriker på dig och frågar vem är du, du kan inte säga till mig vad jag inte kan göra och ska inte göra. Du säger då hade du redan gjort det. Jag blundar hårt och vill bara att du ska försvinna. Jag förstår bara inte varför jag stevkar gämt med mina beslut är de bara för att försöka passa in?. Eller bara låta de flyta på?.

Livet är som ett spel man måste vinna för att få någonting tillbaks. Det jag älskar med livet är att varje gång man vaknar upp på morgonen och inte har någon anning om vad som kommer hända. Det är som jag tror varje dag räknas. Jag ser livet som en gova som jag inte vill slösa bort. Man kan liskom aldrig veta vad som väntar en här näst.

Jag mins när vi dansade tillsammans, du var från en helt annan värld en mig. Du visade mig glädje och hopp när jag trodde de var försvinnen för gått. Du såg personer jag såg dig, och ingen kunde ta bort de från mig. Du visade alla andra ut ståtlig du var stark och du hade sån respekt. Jag bara kollade med stora ögon på dig när du gav dom andra en omgång.
Efter ett tag förbjöd du mig att sluta ljuga men endå så fortsatte jag av ren panik och allt annat. Så jag förstörde de där som jag själv aldrig vågade se hur du tog hand om mig hur du visade mig hur jag skulle vara. Du frågade mig "Hur kan du vara så självisk?" Jag visste inte vad jag skulle svara jag böjde bara ner huvudet och skämdes för jag visste att orden du sa stämmde. Jag sa till mig själv "det är så oretvist, - ja men klart de är, de är så livet är" Sen innan du går säger du, till mig - detta är ömöjligt vi kan inte ses längre. Jag blir stumm och ser att du hittat någon annan, någon annan som du älskar. Jag försöker förklara och ber dig stanna men de går inte jag får inte fram någonting, jag vet hur världen fungerar och världen är hämsk. Jag har ju ingenting att erbjuda dig så jag förstår dig. Men jag är så djupt förälskad i dig jag säger en sista sak till dig - mins du?" hoppar du hoppas jag" Jag kan bara inte släppa dig en utan att jag vet att klara dig.

Dom har snärjat mig så hårt att jag kommer dö, och jag inte kommer loss. Jag kanske är stark nu men snart kommer min låga slockna. Jag vet att du inte kan rädda mig de är bara jag som kan. Den natten drömmer jag om dig och du frågar vart vill du åka?. Jag säger till stjärnorna!.